Ingår i temat
Identitet
Läs senare

Vad säger din klädsel om dig?

– Av alla våra utställningar är de som visar kläder de som berör ungdomar allra mest, säger Wenke Rundberg på Nordiska museet.
Kläder, utseende och klädkoder intresserar många över huvud taget. Just nu visar museet utställningen Modemakt – 300 år av kläder.

16 Maj 2011

Hon kommer lastad med en stor korg med rekvisita, toppad av ett glittrande tyg.– Det kan vara svårt för dagens människor att förstå den sprängkraft som fanns i kläder och moden i den tid de uppstod. Då kan man öppna upp ”det historiska draperiet” genom rekvisita, berättelser och värderingsövningar, säger Wenke Rundberg, sektionschef för pedagogik på Nordiska museet.

Hon visar utställningen Modemakt för tonåringar på högstadiet och gymnasiet, och utgår från tre övergripande teman – klass, genus och grupptillhörighet.

De besökande eleverna ställs inför påståenden som ”kläderna vi bär, visar vilka vi är”. Därefter får de positionera sig i rummet utefter i vilken grad de håller med om påståendet.

– Ni vet det här bättre än jag, brukar Wenke Rundberg säga när hon vänder sig till tonåringar.

Hon menar att ingen har bättre koll än de, när det gäller att avläsa klädkoder och utseenden, skillnader och likheter mellan och inom olika grupptillhörigheter. Det finns nyansskillnader även inom grupper, som brats eller emos. Och klädkoder har alltid funnits.

– De går att avläsa endast av dem som lever samtidigt, i samma krets och i ungefär samma ålder.

Ett exempel på det är utställningens modstjej, modellerad efter en flicka som var 14 år i mitten av 1960-talet. Hon är klädd i autentisk grön militärjacka, fullklottrad med alla de ”rätta” namnen för tiden, som Mascots, Göran Lagerberg och Boffe. Uppvikta jeans, polo, träskor och långt, rakt hår.

– Men en besökare, ”en som var med”, kommenterade att tjejen borde ha haft röda strumpor, inte blå, och en halsduk.

Tre figurer introducerar utställningen: En blivande brud från 1840-talets Skåne, en adlig kammarherre från 1800-talets slut – samt ”Jonas”, en cybergothare anno 2010.

Eleverna får gissa till vilken grupp i samhället de olika figurerna hör. De brukar säga att den blivande bruden ”ser rik ut”, fullhängd som hon är med brudkrona och tunga silversmycken. Wenke Rundberg kan visa att hon är ”pimpad” ytterligare, uppklädd med allt vad den rika skånska bondgården förmådde: dyrbara textilier, broderier och sidenband kors och tvärs. Därför måste hon sitta upp och sova natten före bröllopet, eftersom det skulle ta för lång tid att klä henne samma dag.

Foto: Mats Landin/Nordiska museetCybergotharen ”Jonas” är baserad på en verklig kille, 23 år och lärarstudent. Här gäller googles, hårt sminkade ögon och vitsminkade läppar.

– Det är de små detaljerna som avgör. Först hade utställningsgruppen tänkt att han skulle få svarta läppar, men för Jonas var det viktigt att de inte var det – då skulle han ha blivit en annan typ av gothare.

Utställningen fokuserar på tre årtionden: 1780-, 1860- och 1960-talen. Man har valt just dem, eftersom det var tider då ekonomi, idéströmningar och teknisk utveckling särskilt starkt påverkade modet och hur folk klädde sig. Skyltdockor, specialtillverkade för att passa just de dräkter man har valt, är från topp till tå klädda och sminkade exakt som man gjorde under en viss tidsperiod.

– Här har vi ”Henning”. Han bor vid Nytorget, i SoFo, ströjobbar och handlar vintagekläder …

Jo, Henning bodde mycket riktigt vid Nytorget, men på 1800-talet. Han slet hårt och hans begagnade kläder är den enda uppsättning han har, men om han hade nog med pengar kunde han köpa begagnade kläder i någon lumpbod. Henning är uppkallad efter romanfiguren i Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad – som många elever har läst. Jämförelsen är ett sätt att få dagens tonåringar att kunna identifiera sig med honom.

Många av kvinnodräkterna från 1700- och 1800-talen är mycket hårt snörda och kräver tunga ställningar för att bära upp komplicerade klänningskonstruktioner – panier, krinolin, turnyr … Men allt kroppsplågeri som kvinnor har utsatt sig för under århundraden väcker inte alltid de reaktioner från eleverna, som medelålders utställningsproducenter och lärare kanske förväntar sig – eller som de kanske väckte för bara några årtionden sedan.

– Det är märkligt att så många unga – främst tjejer – inte är särskilt främmande för att man gjorde eller gör om kroppen. Nu är självsvält, plastikoperationer och Botox vardagsmat.

Bland rekvisitan finns korsetter i 1800-talsmodell, som eleverna får prova. De ses mer som accessoarer och möts ofta av ett ”gud, va´ snygg – en sån vill jag ha!”. Men på 1800-talet kunde det ta en timme att snöras, för att hela kroppen skulle komma på plats.

Herrarnas 1700-tal var mer färgglatt än dagens och visas bland annat genom Jonas Alströmers sammetsrock.

– Men han är inte lika spännande som Axel von Fersen, vars kläder vi hade i en tidigare utställning. Många tjejer hade sett honom i filmen Marie Antoinette – och han är lika het, efter mer än 200 år!

Wenke Rundberg brukar fråga eleverna vilka grupperingar som finns i dag – och vilken klädsel som väcker uppmärksamhet. Ofta blir ett av svaren ”slöja”, det vill säga hijab eller liknande. I dag väcker det mindre uppmärksamhet att klä sig i färgglada eller trasiga kläder – det som upprörde för bara några årtionden sedan.

– Den sista frågan jag ställer, och som eleverna får ta med sig hem är: ”Om trettio år – då ni kanske kommer hit med egna barn eller elever – vad tror ni då kommer att visas som typiskt för vår tid?” Blir det Converse och mysbyxor?
 

Alla artiklar i temat Identitet (13)

ur Lärarförbundets Magasin