Ingår i temat
Identitet
Läs senare

Väggarnas riddare

Graffiti provocerar, men har också positiva sidor. För Pelle och Elias är den en passion – från barndomens intresse, via stans hemliga väggar till att själva undervisa på kulturskolan. Nu har de ställt sprayburkarna på hyllan, men kärleken till konsten består.

12 Maj 2011
Väggarnas riddare
Bild: Hanna Teleman

Elias och Pelle har gillat graffiti så länge de kan minnas.
– Minns du pirayan i Bagis?

– Ja – och den röda noshörningen i Kärrtorp! Vi gick förbi den varje dag på väg till dagis. Jag försökte rita av den – den var såå snygg, i rött och silver, minns Pelle.

De är barndomsvänner, har vuxit upp tillsammans, lärt sig teckna tillsammans och så småningom bokstavligen varit ute och ”målat stan”. Nu är de några och tjugo, har jobb och säger att de har lämnat graffitimålandet bakom sig.

– Man har blivit för gammal för att hålla på och springa från polisen, menar Pelle.

Det är inte utan att graffiti är ett känsligt kapitel. Att måla och ”tagga” på offentliga platser är trots allt illegalt och Stockholms stad har infört nolltolerans mot klotter och graffiti. En hård hållning som även har drabbat försök till legal verksamhet. Dit hör de kurser i graffitimålning som kulturskolan bedrev på prov under ett par år och som killarna var engagerade i – Pelle som lärare, Elias som ”medsittare”.

– Det är tragiskt att politikerna stängde ner en fungerande verksamhet, säger Elias.

När graffitikurserna pågick vid kulturskolan i Farsta i södra Stockholm lät man sätta upp plywoodplank runt om i centrum och upplät väggar inom skolans verksamhet att måla på. Reglerna var tuffa – om någon kursdeltagare ertappades med att måla på någon illegal plats i centrum fick den personen sluta.

De som sökte sig till kurserna var ungdomar i yngre tonåren – just den grupp som de ansvariga menar är viktiga att nå, innan de kanske tar en mer destruktiv väg.

– Vi startade också mer traditionella ”måla tavlor-kurser”. Det intressanta var att det var samma kids som sökte sig till de kurserna som redan provat på graffitikurserna! De blev en inkörsport till ”grov konst”, berättar Pelle med ett skratt.

Han och Elias menar att det är viktigt att skolan och kulturskolan tar upp sådant som unga är intresserade av – då kommer resten av sig själv.

I tioårsåldern började de upptäcka graffitin på allvar, för att den var häftig och vacker. Grunderna lärde de sig genom att kopiera befintlig graffiti och låna de få böcker som fanns på biblioteket. De pratar om 90-talets graffitikungar med samma nostalgiska glöd som andra killar kan tala om fotbollshjältar eller rockstjärnor: Sin, Dizzy, Höken, Zappo, Ziggy, Erse …

– Man ville göra samma sak, för att det var snyggt, inte för att ge sig ut och pinka revir – nåja, det kom kanske lite senare, säger Pelle.

Om någon lärare upptäckte att de tecknade graffitimotiv i skolan hände det att de fick riva ut skissen ur blocket.

– Graffiti sågs som suspekt. Men bildläraren var schysst, och gjorde aldrig så …

Eftersom de gick i Waldorfskola hade de rätt mycket bild, mycket måla vått-i-vått. Men de fick inte använda blyertspennor, och inte svart färg.

I elva–tolvårsålderna började de måla – som det kallas att göra graffitimålningar – ”då kände man sig stor”. De gav sig ut två och två, eller i stora gäng, uppåt tjugo–trettio stycken. Viss rivalitet rådde mellan gängen.

– Hela grejen handlade om att gå ut och hitta en bra plats att börja måla, och att åka in till stan och köpa sprayburkar, att kolla in redskapet, berättar Elias.

– Graffitin är väldigt social, man träffar och lär känna mycket folk över hela sta´n, och gör grejer tillsammans. Annars hade jag väl suttit ensam hemma och målat, tror Pelle.

Den sociala aspekten har han fortfarande stor glädje av. Han kan jämföra med den mer traditionella konstvärlden, eftersom han har gått på konstskola i två år. Där menar han att han upplever mycket mer konkurrens.

– Inom graffitin samarbetar man alltid i gänget, även om man på sätt och vis är konkurrenter.

Pelle målar fortfarande, men nu mest med pensel, medan Elias allt mer ägnar sig åt musiken. De menar att många av de första ”entreprenörerna” inom graffitin numera är konstnärer och designers. Det strider mot en syn på graffitin som en inkörsport till grövre kriminalitet. Killarna är upprörda över att graffitin fortfarande ses som så ”extremt provocerande” i Sverige, trots att den har funnits här sedan 80-talet.

– Hela konflikten ligger väl i att vi tillåter oss att använda det offentliga rummet, tror Pelle.

Själva blir de provocerade av att ful reklam tillåts att ta plats i det offentliga rummet, enbart i kraft av att det är där som pengarna finns.

De anser att den svenska graffitin är lite outvecklad, just för att det inte finns några platser att experimentera och utvecklas på. De jämför främst med Sydeuropa och Sydamerika, där det finns en mer öppen och accepterande syn och där samhällen och företag upplåter väggar. Enligt Elias finns det en närmast explosiv graffitiscen i Chile och Argentina, som också har en tradition av muralmålningar:

– Människor tillåts att se vad målaren gör, de stannar och pratar med honom, när han står på gatan och målar, säger han.

Trots att det finns de som hävdar att det vore graffitins död om den skulle bli tillåten, att det är det förbjudna som är lockelsen, tror inte killarna på det:

– Absolut ska det finnas lagliga väggar! Det är bra för alla att kunna uttrycka sig. Det är en konstform som kräver att den syns, för att det ska vara någon idé med den.

Fotnot: Pelle och Elias heter i verkligheten något annat.
 

Alla artiklar i temat Identitet (13)

ur Lärarförbundets Magasin