Läs senare

Återuppväck musiken

31 Mar 2014
Återuppväck musiken
Illustration: Andreas Olofsson

2009 skrev jag en artikel publicerad i dåvarande tidningen Fotnoten, som avslutades så här: »Så frågan ›hur ska vi få fler att spela fagott‹ bör omformuleras. Snarare bör den ställas så här: hur kan vi visa att fagotten kan vara vägen till en rik värld av kreativitet och mänsklig utveckling? För att travestera en känd filmreplik: ›Show me the music‹. Däri ligger utmaningen.«

Artikeln från vilken jag hämtade det inledande citatet hade sin upprinnelse i att man kunnat konstatera att vissa traditionella instrument tappat elever under en lång följd av år. Oboefria zoner kunde utropas på flera håll i landet. Samtidigt hördes oroade röster från musikhögskolor och även professionella orkestrar: nivån på sökande höll på att sjunka. Samtidigt har det sedan 1960-talet vuxit fram ett stort antal utbildningar på högskolenivå på musikområdet. Den tidigare akademiska musikutbildningen hade riktat in sig nästan uteslutande på den klassiska musiken.

Nu finns utbildningar i såväl folk-, jazz- och världsmusik på högskolenivå. Musikhögskolan i Stockholm examinerade för ett tag sedan ut sin första munspelare – virtuosen Filip Jers. Den tidiga musiken har i Sverige fått många specialister, bland annat genom det pionjärarbete internationella storheter som Dan Laurin utfört på hemmaplan. Musikerrollen är i dag långt mer sammansatt, de möjliga vägarna är teoretiskt sett fler än tidigare. Men kampen om pengarna är hårdare i dag, något som märks också genom de hot som riktas mot ett antal små och mellanstora orkestrar.

Problemen för de klassiska orkesterinstrumenten är alltjämt påtagliga – i synnerhet för blåset. De professionella orkestrarna i landet är inte sällan pressade ekonomiskt. Det är också svårare att överleva som orkestervikarie i dag än för 10–15 år sedan, då orkesterexpansionen i Sverige nådde sin peak. Relationen mellan utbildningsplatser och arbetsmarknad är minst sagt knepig. Etableringsgraden några år efter avslutade studier är alltjämt inte särskilt imponerande för dem som gått genom konstnärliga utbildningar.

Karriärvalet är därmed långt ifrån solklart.

Utrymmet på kultursidorna krymper, och musiken tycks inte heller vara ett område som man gärna problematiserar och debatterar i det offentliga rummet. Den larmande teatern, bildkonstens hippfaktor och litteraturens intriger lockar till fler samtal än den abstrakta musikaliska konsten.

Ofta söker man svaret på problemen där allt förmodas börja. I hemmen, där allt färre musicerar tillsammans. I kulturskolan, där allt fler vill spela trummor och elgitarr. I grundskolans fortsatta detroniserande av musiken som kunskapsämne. Eller i media som sällan eller aldrig speglar tuban, fagotten eller trumpeten som de viktiga kulturbärare de förtjänar att beskrivas som.

Men. Kulturen är ett föränderligt landskap. Jag tror man gör musiklivet en otjänst genom att – liksom passivt aggressivt – betrakta den nuvarande utvecklingen som enbart en regression. Utvecklingen är också ett avtryck av vad som uppfattas som angeläget i de breda lagren. Men det betyder inte att musiklivet bör gå utvecklingen till mötes genom att gå i takt mot en alltmer talangjaktsfrossande omvärld. Tvärtom borde regressionen mana till aktivitet och nya strategier.

Vi har hört larmen om de försvinnande instrumenten. Vi har under åren lyssnat till en icke oansenlig mängd litanior om den »goda« musikens minskande utrymme.

Vad vi dock sett väldigt lite av är konkret handling.

Visa mig projekten som syftar till att skapa sammanhang! Varför inte lära av idrottsrörelsen och skapa aktiva och generösa kopplingar mellan till exempel kulturskolor, musikgymnasier, musikhögskolor och professionellt musikliv. Bara om musiklivet självt tycker att sammanhanget är viktigt kan det försvaras.

Det kanske viktigaste är att i praktiken kunna visa att musiken är en konstform med en alldeles egen kraft och integritet. Ett osynligt och klingande kitt som utvecklar och förenar människan, i skärningspunkten mellan dröm och verklighet. Betraktad på detta sätt blir skyttegravarna mellan genrer eller instrumentkategorier mer en akademisk fråga. Ett seriöst omfamnande av musikens möjligheter kommer alltid att generera nyfikenhet över genre- och instrumentgränserna. Men för att det ska kunna bli riktigt bra fordras samverkan över de luddigt uppritade gränser som i dag skiljer olika delar av musiklivet åt.

Låt oss anta den kreativa utmaningen. En enkel övning kan vara följande:

Du hör och ser en talangjakt eller melodifestival som du anser uppvisar en sällsynt brist på elegans och ytlig relation till musikens innersta väsen. Din spontana reaktion kanske är … att ta dig för pannan, sucka eller kanske rentav skriva en upprörd insändare. Pröva i stället att möta varje sådan situation med att försöka tänka ut en kreativ samverkansidé som lyfter musikens möjligheter.

Alla artiklar i temat Musik- och kulturskolan (25)

ur Lärarförbundets Magasin