Läs senare

Möt Lisen Adbåge – en färgstark berättare

PorträttetBilderbokskonstnären Lisen Adbåge vill kunna använda hela paletten i sina böcker.
Men färg i barnböcker kan vara mer laddat än vad man skulle kunna tro.

av Sara Djurberg
02 Maj 2018
02 Maj 2018
Möt Lisen Adbåge – en färgstark berättare
Slutfasen. Lisen Adbåge skriver alltid först, gör sedan skisser och till sist illustrationer, där utmaningen är att våga släppa bilden i tid. Foto: Staffan Gustavsson

Redan i hallen blir man varse att färg har en central plats i Lisen Adbåges liv. Rummet har lila väggar, gröna dörrkarmar och ett gult skåp. Förra sommaren fick Lisen och hennes tvillingsyster Emma Adbåge, även hon bilderboksförfattare, ett kulturpris av Östergötlands landshövding och en bukett i just de färgerna. Lisen tyckte om färgkombinationen och återskapade den i rummet.

Jag utgår från vad jag hade gillat som barn. De känslor jag hade redan som liten är ganska lika de jag har nu.

Även hennes bilderböcker sprakar av färg. I böckerna om Koko och Bosse, ett barn och en man som lever ihop i ett höghus, är uppslagen ömsom blå, röda, gula. Kokos och Bosses kök är knallrött på kvällen, för att bli lysande gult på morgonen.

– Jag har fått ett oförtjänt rykte av att teckna roligt, men jag undrar om det inte är färgerna. Många tror att stark färg hör ihop med glädje, något roligt och barnsligt, men för mig är det ett uttryck för starka känslor överlag, säger Lisen Adbåge.

»Jag har fått ett oförtjänt rykte av att teckna roligt.« Foto: Staffan Gustavsson

Hon sitter i soffan i köket där väggarna har en rosaaktig ton, som hon kallar tandköttsfärg, en av hennes favoriter. Lampan över köksbordet är nästan lika lysande blå som hennes kavaj.

Lisen Adbåge är 35 år och en sedan länge etablerad bilderboksförfattare och illustratör. Hon debuterade 2001 med Ellen och Bebis och har sedan dess gett ut ett drygt dussin egna bilderböcker, bland annat Stor-Emma, och böckerna om Kurt och Kio. Räknar man in böckerna hon illustrerat åt andra författare, till exempel Petter Lidbeck och Per Nilsson, blir det dubbelt så många.

Samtidigt är hon del av en ung generation illustratörer, födda på 1980-talet, som fått allt större plats på bilderbokscenen de senaste åren. Det har, i kombination med att flera små och nischade förlag har startats, lett till en större konstnärlig bredd och att branschen blivit lite modigare när det gäller ämnen i bilderböcker, tror Lisen Adbåge.

– Det finns en medvetenhet kring att barnen ska se olika ut också, mer mångfald. Jag har det tänket med mig efter att ha tecknat för Kamratposten i många år också.

Men så var det det här med färg. När Lisen Adbåge gjorde ett boksamarbete häromåret protesterade förlaget mot färgen rosa i en bok om en treårig pojke.

– De ville att rosa skulle bli rött för de trodde inte att boken skulle sälja lika bra om det var rosa. Jag fick det inte svart på vitt, men jag är ganska säker på att det har med kön att göra. Det var inte ens på omslaget, utan inlagan. Det var ledsamt och synd på så snygg rosa.

Lisen Adbåge gick ändå med på att ändra.

– Hade det varit min egen bok hade jag stått på mig. Förlagens säljavdelningar kan även vara tveksamma till svart på omslag. De kanske tycker att det står för något hårt och mörkt. Jag förstår det inte.

Från köksfönstret syns forsen som rinner utanför tomten och vars brus hörs i bakgrunden under hela vårt samtal.

Detaljrikt. Tre böcker om Koko och Bosse har det blivit. Foto: Staffan Gustavsson

– Min sambo är planarkitekt och han säger att det är samma sorts ljud som från en motorväg, säger Lisen Adbåge.

För två år sedan flyttade de till huset i byn Linnefors på Östergötlands landsbygd. Lisen Adbåge längtade hem till »slätten«, berättar hon. Hon växte upp knappt två mil härifrån, i det lilla samhället Sya, med systrarna Emma och Ellen, sin mamma förskolläraren och pappa kommunikatören. Alla i familjen tecknade och målade, mamman sydde. Tvillingsystrarna var introverta och tysta, inga »pratisar«, säger hon. Att rita och skriva var deras sätt att kommunicera.

– Jag har haft mycket stöd i min tvillingsyster, vi var två likadana. Två blyga, som man sa då, och tecknandet blev en superkraft. Vi var bäst på det, och det gav lust och självförtroende.

De bodde granne med illustratören Tor Morisse och var ofta i hans ateljé. Redan i tio, tolvårsåldern visste systrarna vad de ville ha som yrke.

Skolan hade ingen större betydelse för yrkesvalet.

– Jag fick uppmuntran i bildämnet, men det var inte riktigt lika mycket värt som de andra ämnena. Det var lite: »MVG i bild, visst, men du måste lära dig att räcka upp handen och prata inför klassen också«.

Lisen och Emma Adbåge skickade in sina första manus redan som 16-åringar till förlaget Eriksson & Lindgren. Deras morbror bodde granne med Barbro Lindgren, som drev förlaget, och hon hade sett deras alster. Ett par år senare gav förlaget ut systrarnas böcker ut.

– Det var ju himla rättvist att vi båda blev utgivna, säger Lisen Adbåge.

Påminnelse. Tatueringen kom till efter att tvillingsystern Emma Adbåge gett ut en barnbok med titeln Jag är jag. Foto: Staffan Gustavsson

Efter gymnasiet gick systrarna på Hofors serietecknarskola. Sedan dess har båda byggt upp oberoende karriärer som bilderbokskonstnärer. På senare år har de börjat samarbeta och 2016 gav de ut boken Halsen rapar, hjärtat slår – rim för 0–100 år, tillsammans, som de tilldelades Lennart Hellsing-priset för.

I tonåren kunde det vara jobbigt att ha en enäggstvilling som gjorde allt likadant. Lisen Adbåge tyckte exempelvis att systern kunde börja med tennis i stället för att rida som hon, men numera har hon omfamnat likheterna, säger hon.

– Vi delar i stort sett alla känslor, åsikter och minnen med varandra. Vi reagerar på samma sätt på nästan allt. Jag låter alltid Emma läsa mina texter och vice versa, jag litar på henne mest av alla.

Recensenter har påpekat att deras stilar liknar varandra, men att Lisen Adbåges figurer har runda ögon och Emmas ovala.

Hon visar en tatuering på underarmen. Där står »Jag är jag«.

– Vi sa så när vi var små för att vi var så lika. Emma hade en leverfläck på magen och stod framför spegeln en gång och sa: »Har jag en prick så är jag Emma, har jag inte en prick så är jag Lisen«. Tatueringen betyder att jag är jag, men jag är också lite Emma.

Har det varit någon konkurrens mellan er?

– När vi var små ritade vi på var sitt håll. Men i dag tror jag att vi båda är ganska trygga i det vi gör. Jag gläds när det går bra för Emma. Jag tycker hon är bäst, egentligen.

Lisen Adbåge visar sin ateljé i ett hörnrum på nedervåningen. Ulla, en fransk bulldogg döpt efter Ulla Skoog, ligger och sover i en fåtölj. Ritbordet är belamrat med gouachefärger, kritor och penslar och i andra hörnet står en datorskärm.

Foto: Staffan Gustavsson

Hon säger att hon gillar utmaningen i bilderboksformatet.

– Det roar mig att formulera om ämnen som intresserar mig som vuxen till något allmängiltigt som fungerar för alla åldrar.

Koko och Bosse kom till genom ett barndomsminne av att hennes mammas ofta sa att man inte ska göra sådant man inte vill.

– Parallellt med det samlade jag namn på personer och visste att jag skulle ha en liten och en stor. Så en dag pusslade jag ihop namnen med ämnet »vad händer om man inte gör det man inte vill?«

I boken resulterar det i att Koko får sova tills klockan är fem, gå ut i vinterkylan utan overall och stoppas av väktare i affären för att ha tagit med sig maränger utan att betala. Som vuxen läsare roas jag av Bosses låt-gå-attityd och inredningsdetaljer som bumlinglampor och stringhyllor i böckerna.

Tänker du på de vuxna läsarna också?

– Jag tänker inte så alls. Jag har inga egna barn heller. Men jag utgår från vad jag hade gillat som barn. De känslor jag hade redan som liten är ganska lika de jag har nu.

Lisen Adbåge

Utbildning: Estetisk linje på gymnasiet i Mjölby, Hofors serietecknarskola.

Förebilder: Tor Morisse, Emma Adbåge, Kitty Crowther, Tove Jansson, Sigrid Hjertén.

Inspireras av: Vardagssituationer, dialoger i simhallen, hur folk klär sig och rör sig, naturen.

Aktuell med: Dom som bestämmer, bilderbok på förlaget Bonnier Carlsen, och kapitelboken Frallan är bäst, ett samarbete med författaren Sara Ohlson, utgiven på Lilla Piratförlaget.

Framtidsdröm: »Jobba mer med min syster. Skaffa en till hund. Lära mig väva. Göra ett seriealbum.«

Gör också: Gästlärare på en ny bilderboksutbildning på folkhögskolan i Nässjö.

ur Lärarförbundets Magasin