Läs senare

Jacob Mühlrad: Från bråkstake till världskompositör

PorträttJacob Mühlrad växte upp med grav dyslexi och kallades för omusikalisk men trotsade sina kritiker, lärde sig noter och skapade musik som spelas över hela världen.

02 Feb 2018
Foto: Ylva Sundgren

Jag träffar Jacob Mühlrad i hans studio på Skeppsholmen i centrala Stockholm. På min fråga »vem är du?« har han inte något rakt svar, men när jag frågar vad han gör kommer svaret på en gång:

– Jag är kompositör, jag skriver musik!

Identiteten som kompositör är en stor del av Jacob Mühlrads liv, som ägnade sitt sommarprat i P1 åt att berätta om musikteori och hur han lider av så pass svår scenskräck att när han spelade piano på en privat fest och fick blackout övervägde att hoppa ut genom ett fönster från en villa i Lidingö. Samt att han spydde innan han skulle intervjuas av journalisten Malou von Sivers i tv.

Musikalitet är inte alltid nödvändigt för att skapa musik.

För en pianist med scenskräck är komponerandet ett bra karriärval, men för den som har svår dyslexi och därför svårt att läsa noter är det mer komplicerat.

När han i andra klass på gymnasiet träffade sin mentor kompositören Sven-David Sandström ställdes han inför valet att lära sig läsa och skriva noter för att kunna komponera konstmusik eller göra som Benny Andersson, som inte heller läser noter, och skapa popmusik. Då var valet enkelt.

Jacob Mühlrad

Gör: Kompositör

Familj: Mamma, pappa och syster.

Ålder: 26 år

Utbildning: Tonsättarskolan på Gotland, Kungliga musikhögskolan och Royal College of Music i London.

Inspiration: Visuell konst som Richard Serra, en amerikansk minimalist vars konst ser ut som Steve Reichs musik låter.

Aktuell med: De kommande fem åren ska Jacob Mühlrad skriva ett orkesterverk till dirigenten och klarinettisten Martin Frösts turné i USA, Centraleuropa och Skandinavien. Verket ska sättas upp med Kungliga Filharmonikerna i konserthuset i Stockholm. Han ska också skriva ett körverk för ett antal internationella körer, ett orkesterverk till både Norrköpings och Gävle symfoniorkestrar och en violinkonsert till Kungliga Filharmonikerna.

Framtidsdröm: Allt det där som är planerat är min dröm. Jag vill verkligen att det blir bra verk och att det ska gå bra.

– Jag har inte haft det intresset. Jag har aldrig utgått från publiken och det som funkar kommersiellt på det sättet som Björn och Benny har gjort, utan jag har utgått ifrån musiken när jag skriver musik. Jag vill att musiken ska vara det primära.

Att lära sig noter var inte en barnlek. Många dyslektiker stöter på problem när de ska lära sig att läsa och skriva och ska man lära sig ett till språk, det vill säga noter, går man igenom samma process igen, berättar han. Under gymnasiestudierna på samhällsprogrammet med musikinriktning på Viktor Rydbergs gymnasium möttes han av okunskap då musiklärarna helt enkelt inte visste att dyslexi kan påverka förmågan att läsa noter.

– Jag hade specialpedagoger i skolan, men det finns inga specialpedagoger i musiken. I musikämnet har man inte så mycket kunskap om dyslexi, man tänker att det berör endast bokstäver, man tänker inte på att det handlar om avläsandet av symbolspråk. Vilket är vad noter är, symbolspråk.

Under sin karriär har han fått stöd av pianisten Staffan Scheja och kompositören Sven-David Sandström som har fungerat som förebilder för honom. Lösningen har blivit att jobba långsamt och låta komponerandet ta den tid det tar, vilket han fick jobba med på Gotlands Tonsättarskola, en förberedande kompositionsutbildning som fokuserar på den enskilda studentens förutsättningar.

Jacob Mühlrad har inte alltid haft ett musikintresse eller sett det som ett möjligt yrkesval. Han växte upp under gynsamma förhållanden i Stockholmsförorten Bromma i en judisk familj där det saknades ett utpräglat musikintresse.

– Många av mina kollegor växte upp med att lära sig att spela instrument vid tidig ålder, men så var det inte för mig. Jag var tonåring när jag fick min första synt. Jag minns att jag hatade den, man fick ju inga brudar som pianist. Jag ville ju vara rockstjärna och spela elgitarr.

Det Jacob Mühlrad fick med sig hemifrån var en uppväxt präglad av stöd och pepp, framför allt i kampen med dyslexin. När han växte upp under 90- och 00-talen hade skolan, enligt honom, nästan ingen koll på dyslexin alls, och det fanns bristande stöd och hjälpmedel. Som högstadieelev var han väldigt bråkig och stökig och blev till och med utslängd från kören. Körledaren blev sedan professor på musikhögskolan och varje gång de senare sågs i korridoren kom Jacob Mühlrad att tänka på det. »Han måste ju hata mig, och komma ihåg att han fick slänga ut mig, han måste ju tycka att jag var så oseriös«.

Jacob Mühlrad klarade precis att ta studenten. Vad som kanske är mer häpnadsväckande är att han fick underkänt i musikteori. Han kallades till och med för omusikalisk vilket har satt sina spår.

– Jag skulle rekommendera lärare att vara mer sparsmakade med vad de säger. Det är en sak att skaffa sig en bild av förmågan och en annan sak att förmedla den. Det finns massor av omusikaliska kompositörer som har skrivit de mest fantastiska verken i vår musikhistoria, musikalitet är inte alltid nödvändigt för att skapa musik.

Foto: Ylva Sundgren

Hans råd till dem som vill satsa helhjärtat på något är att definiera för sig själva exakt vad det är man brinner för och sedan göra det. »Det är ett hårt arbete, du inte kan sitta och vänta på inspirationen.« Själv har han arbetsdagar på tolv till fjorton timmar, fasta arbetstider och nöter på samma sätt som han fick göra med skolarbetet och när han skulle lära sig noter.

– Jag behöver inte läsa noter nu eftersom jag inte är pianist, utan jag skriver noter och det är väldigt långsamt. Vilket är bra för min del. Just nu påverkar dyslexin mig inte mer än att jag har en massa korrfel, så det drabbar mest min kopist.

Det hårda arbetet har också gett resultat i Jacob Mühlrads fall. I oktober satte Berwaldhallen upp Jacobs verk Kaddish, som handlar om hans morfars tid i koncentrationsläger. En konsert som såldes ut rekordsnabbt, med nära 3 000 personer i publiken. Recensenter har kallat honom för vår tids Mozart.

– Jag känner inte att jag behöver jämföra mig med någon annan, man gör ju så olika saker som kompositör. Det är rätt skönt att inte jämföra sig.

Uppväxten i ett judiskt hem har påverkat honom även om han säger att musiken är hans religion. Jacob Mühlrad är inte troende i dag men står kvar med fötterna i den judiska traditionen, han firar Chanukka och har sabbatmiddagar, men framför allt använder han judiska ritualer i sitt musikskapande.

– Först var jag väldigt religiös och ville bli rabbin, men så hittade jag musiken och den kändes mer gudomlig än gud själv. För ljud är ju förtunningar och förtätningar i luften som vibrerar mot vår trumhinna, och de här vibrationerna utlöser en biokemisk reaktion i vår hjärna. Det är det som gör att vi känner oss glada eller ledsna. Och det känns mer magiskt än om jag hade haft en trollstav och sagt hokus pokus och därmed fått dig att känna så.

ur Lärarförbundets Magasin