Läs senare

Kreativt mörker i serieform

Serieformen uppmuntrar eleverna att hantera de mörka sidorna i livet på ett kreativt sätt, tycker bildläraren Sofie Lind.

12 Maj 2009

Bildundervisning kan ofta handla om att eleverna ska göra fina, perfekta bilder som sedan ställs ut till allmän beskådan i skolan. Men det är inte vad Sofie Lind, som gick ut bildlärarutbildningen vid Konstfack 2008, vill med sitt arbete.

– Perspektiv, teknik och komplementfärger i all ära, men i bildundervisningen finns alla möjligheter för eleverna att lära sig mer om sig själva och andra, att granska samhället och hitta berättelser. Som bildlärare har man ett viktigt uppdrag att ta fasta på det, säger hon.

Under sitt första jobb som vikarie på estetiska programmet på Bildningscentrum Jan Fridegård i Bålsta, ville hon pröva att använda serier som redskap för eleverna att uttrycka sina tankar och känslor. Tanken var att de skulle göra illustrerade dagböcker, eftersom många av eleverna hade konton på bilddagboken.seoch brukade ladda upp både foton och teckningar.

– Seriemanéret är ett enkelt och lite spretigt sätt, det behöver inte vara perfekt gestaltat. Det kan till och med bli mer uttrycksfullt om det inte är det. Jag tror det skulle kunna bli intressant för eleverna att gestalta i bild det de annars knäpper bilder på med digitalkamera. Att de skulle hinna tänka efter och se nycklarna i det de varit med om och ville berätta. Nu hann hon inte så långt, eftersom vikariatet tog slut i julas.

Men hon hann lära känna eleverna och möta dem i deras intresse för serier och animerad film, till exempel manga och anime, som också sammanföll med hennes eget intresse för serier.

– Ja, jag läste mycket Galago när jag var tonåring. Både själva manéret och de barnförbjudna historier man fick tillgång till tilltalade mig. Jag vill utgå från mig själv i min bildundervisning, eleverna märker om man brinner för något och är ärlig i sina avsikter, säger Sofie Lind.

Hon började serieprojektet med en ganska styrd uppgift: att låta eleverna välja en historia de gillade i Bengt af Klintbergs böcker om moderna myter. Även dem hade hon själv läst och tyckt om.

– De bläddrade länge, läste historierna som är åt det lite sjuka, obehagliga hållet och valde någon som de fick inre bilder av.

Övningen gick ut på att eleverna skulle hitta nyckelord och nyckelstämningar i berättelsen och sedan gestalta den i mellan tre och fem rutor. Först med stiftpenna och flytande tusch – men eleverna upplevde det som svårt och ville hellre använda vanliga svarta tuschpennor.

Efter det tog Sofie med sig serieböcker till skolan, vuxen- serier som hon själv tycker om. Personliga berättelser i serieform som inte väjer för jobbiga, mörka saker och där det finns mycket att känna igen sig i.

Tyvärr hann hon alltså inte påbörja projektet, och den här terminen har hon arbetat med en magisteruppsats i bildpedagogik vid Konstfack. Men hon vill gärna pröva med en ny klass när hon lärt känna dem, även fast hon inser att hon löper risk att som lärare få veta något om ungdomarnas privatliv som kan vara svårt att hantera.

– Man kan använda även negativa upplevelser och erfarenheter på ett kreativt sätt. Det är viktigt att få gräva där man står. Jag har ett så bra citat från den amerikanske filmregissören John Waters som föreläste i fängelser, och sa att om han inte fått möjlighet att göra film så hade han säkert själv suttit i fängelse: ”Those movies are my crimes.

ur Lärarförbundets Magasin