Ingår i temat
Samarbete
Läs senare

Öppnar för nya modeller

SamarbeteÄven om du är ensam estetlärare går det att samarbeta med andra. Slöjdlärararna Carina Mårtensson och Anneli Skiöld använde tekniken för att kunna jobba ihop.

av Sebastian G Danielsson
02 Maj 2018
02 Maj 2018
Foto: Ylva Sundgren

Med hjälp av en hemlig slöjdkompis på nätet blev eleverna mer motiverade och lärde sig nya ämnesbegrepp.

Anneli Skiöld är en nyfiken person. Hon kastar sig gärna ut i sådant hon inte känner till så bra – som att samarbeta på distans, med hjälp av tekniken. Slöjden kan hon. Carina Mårtensson i samma kommun, Nacka, kan också slöjd. När de under några år samarbetade jobbade de inte på samma skola. Två femteklasser på respektive skola delade i stället med sig av sina arbeten till klassen på den andra skolan, i en helt annan del av kommunen, med hjälp av delade dokument på nätet. Där kunde de se och kommentera varandras slöjdprojekt utan att känna varandra.

– De visste varandras förnamn, det var allt, berättar Anneli Skiöld.

Projektet började med att klasserna hade ett Skypesamtal då de kunde ställa frågor om skolorna och klasserna. Sedan delades eleverna in i par, en från den ena skolan och en från den andra, oftast flicka-flicka, pojke-pojke.

Slöjdsamarbete. Carina Mårtensson och Anneli Skiöld samarbetar gärna igen. Foto: Ylva Sundgren

Slöjdarbetet var förutbestämt, alla elever skulle göra något i lappteknik med ett bestämt antal rutor och styrda instruktioner. Efter varje lektion skrev eleverna ner vad de hade gjort, tog en bild på arbetet och la in i mappen som delades med eleven från den andra skolan. Lärarna hade regler för vad de fick skriva till varandra, det skulle vara en schyst dialog och de fick enbart bedöma arbetet sakligt. Sammanlagt tog arbetet ungefär en halv termin.

– Det blev som ett slags elevbedömning och de berömde ofta varandra. Det är skillnad på när en jämnårig säger något och när läraren säger något, även om det är samma sak, tror Anneli Skiöld.

– De sporrades av varandra också, om någon hade kommit längre i arbetet blev den andra peppad att lägga på ett kol!

Carina Mårtensson tycker inte att man ska vara så rädd för tekniken, även om man inte kan allt från början – man kan ta hjälp av eleverna eftersom de ofta kan mer, menar hon.

– Jag vill gärna samarbeta med egentligen vilken lärare som helst, men jag tror att vi inom de estetiska och praktiska ämnena har större förståelse för hur lång tid ett sådant här projekt kan ta, säger Carina Mårtensson.

Hon tycker dock att det har blivit svårare att samarbeta i dag eftersom all dokumentation tar mer tid och allt är mer styrt.

– Då får man hitta andra sätt. Det finns grupper på Facebook där man kan hitta kollegor – var i Sverige man befinner sig är ju inte så viktigt när internet finns.

Samarbetet med Anneli Skiöld lärde Carina Mårtensson att inte vara så rädd för teknik. Hon lärde sig också att sätta upp kortsiktiga mål för eleverna under hela arbetets gång, vilket hon har fortsatt med efteråt. Eleverna lärde sig fler ämnesspecifika begrepp, utvecklade slöjdspråket – och dessutom hade de fortsatt kontakt på sociala medier efter projektet.

– Vi körde det här tre eller fyra gånger tror jag, berättar Anneli Skiöld, inte något av åren kände eleverna varandra eftersom de kom från två helt olika delar av Nacka med två helt olika förutsättningar – en skola i ett villaområde och en i ett område där många elever inte talar svenska hemma.

Som avslutning på projektet träffades klasserna och hade vernissage med salta pinnar och läsk.

ur Lärarförbundets Magasin