Ingår i temat
Gör om historien
Läs senare

Riktar ljuset mot de osynliga

Gör om historienLina Thomsgård har siktet inställt på jämställdhet och mångfald. Nu senast som redaktör för boken En annan historia som belyser kvinnors underrepresentation i historieskrivningen.

Riktar ljuset mot de osynliga
Foto: Sofia Runarsdotter

Britt Lindeborg. För de allra flesta säger namnet just ingenting. Däremot klingar förmodligen schlagers som Lyckliga gatan, Diggiloo diggiley och Judy min vän mer bekant.

Faktum är att det är Britt Lindeborg som har skrivit texterna till dessa låtar – och till ytterligare cirka 400 svensktoppshits som lätt nynnas med i.

Lina Thomsgård tycker att alla som är intresserade av populärkultur bör känna till Britt Lindeborg.

Det är faktiskt absurt hur människor har delats in i två grupper där bara det ena lägrets situation har fått utgöra mänsklig historia.

– Men innan vi gjorde En annan historia stod det bara två rader om henne på Wikipedia. Det ska då jämföras med andra som fått både böcker och museer tillägnade sig, säger hon.

Lina Thomsgård

Ålder: 39 år.

Gör: programledare, skribent och föreläsare. Grundare av Rättviseförmedlingen.

Familj: Sambon Alex Dominici och sonen Max.

Ytterligare en kvinna i artistbranschen vars livsgärningar och erfarenheter inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar är Sister Rosetta Tharpe, rocklegenden som visste hur elgitarrernas elgitarr, en Gibson SG, skulle hanteras. Och ett till exempel på kvinnor i historieskugga är den egyptiska sångerskan Oum Kalthoum. En förklaring till att de hamnat där är, enligt Lina Thomsgård, att de som har haft makt att skriva historien har koncentrerat sig på dem de kunnat identifiera sig med, det vill säga: andra män.

Hon tycker att det är jätteviktigt att synliggöra kvinnors underordning i historien. Både för att man ska kunna förstå och se de djupt liggande strukturella mönstren som fortfarande präglar våra liv.

– Och kvinnor har inte haft samma förutsättningar och möjligheter att tillskansa sig politisk och ekonomisk makt, eller konstnärlig berömmelse, på samma sätt som männen. Att veta att det har sett ut så här är viktigt och ska inte ignoreras. Själv skulle jag bli fly förbannad om folk om 200 år tittar tillbaka på vår tid i dag och säger att #metoo inte fanns.

För att vi ska få en så komplett bild som möjligt måste vi nu försöka vidga perspektiven, tycker Lina Thomsgård, som därför är angelägen om att lyfta fram det hittills oberättade och bortglömda, kvinnorna vars erfarenheter fått liten eller ingen plats i historieböckerna.

Foto: Sofia Runarsdotter

– Det är faktiskt absurt hur män­niskor har delats in i två grupper där bara det ena lägrets situation har fått utgöra mänsklig historia, säger hon.

Det gäller dock att se längre än till den egna bakgården. Förr kunde vi kanske komma undan med att den svenska historien och det som hände här var det enda som angick oss. Men i dagens globaliserade värld krävs en vidare blick.

– Händer det något i Syrien så pang-bom händer det här. Vi behöver ha en annan förståelse för helheten i dag. Men det räcker inte bara med männens historia, då missar vi för mycket. Det blir som att se allt i svartvitt och gå miste om alla färger.

Det finns även kvinnor som har haft en framträdande plats historiskt, men som med tiden förpassats ut i periferin. Ett exempel är italienska Artemisia Gentileschi, konstnär under barocken och första kvinna att bli invald i konstakademin i Florens.

– Hon var en stor stjärna på konsthimlen, men i dag har hon blivit en fotnot i konsthistorieböckerna,. Och det är ett aktivt val när kvinnor skrivs ut ur i historien. Någon har gått där med sin lilla subjektiva våg och vägt – vad är viktigast? Det eller det? säger Lina Thomsgård.

Ett likande öde mötte Kátia Lund från Brasilien, medregissör till filmen Guds stad, från 2002, om två ungdomars uppväxt i Rios kåkstäder. På något vis föll hennes namn bort från pressmaterialet i Cannes när de två regissörerna skulle intervjuas om den hyllade filmen.

– På journalisternas lapp står det att de bara ska träffa Fernando Meirelles, men bredvid honom sitter en kvinna. Hm, vem kan hon vara? Nannyn, eller? Alltså. Att sådant ens får hända.

Fatta att kunna ge den grejen till eleverna: Ni kan skriva och skapa historia, ni kan vara med. Fy fan vad roligt.

Engagemanget för jämställdhet och mångfald har Lina Thomsgård haft med sig sedan länge. Med »en herrans massa syskon« var konceptet rättvisa något som ständigt vändes och vreds på i barndomshemmet. Förmågan att notera övertramp och orättvisor växte med åren, liksom viljan att göra något åt problemen. Bland annat ledde det till grundandet av Rättviseförmedlingen 2010, en ideell organisation som verkar för att »konstruktivt korrigera skevheter i samhället«.

– Jag är otroligt stolt över Rättviseförmedlingen, men det var också viktigt att jag lämnade den. Att visa att jag lever som jag lär. Att under flera år sitta och peka på människor med makt och säga: Öppna dörren för andra. Tänk nytt. Lämna plats. Då kan man inte vara ovillig att göra det själv.

Nu gläds hon åt förändringens vindar som sveper över oss, och hon avundas dagens lärare som får undervisa i en tid där man faktiskt får börja ifrågasätta gängse normer och uppfattningar.

– Fatta att kunna ge den grejen till eleverna: Ni kan skriva och skapa historia, ni kan vara med. Fy fan vad roligt.

Men lärarna måste också se att spelplanen inte är fair, påpekar hon. Oket av hur fokus har varit fördelat är något vi lever med fortfarande.

– Om du som lärare nu säger till eleverna: skriv ett arbete om någon. Kom då ihåg att om eleverna ger sig ut på Wikipedia kommer de alltså att hitta få rader om Britt Lindeborg och jättejättemånga om Stickan Andersson. För att saker och ting ska förändras gäller det att ge eleverna en knuff i rätt riktning.

Skev representation

En annan historia. Om 51 kvinnor alla bör känna till.

När Dagens Nyheter granskade de fyra vanligaste läroböckerna i historia för grundskolan 2015 konstateras att av de som omnämns är i snitt 87 procent män.

2010 granskade Ebba Witt-Brattström och Ann-Sofie Ohlander fyra läroböcker och kom fram till att 62 kvinnor namngivits – och 930 män.

I boken Historiens 100 viktigaste svenskar (2009) bestod listan av 16 kvinnor och 84 män.

När journalisten Jenny Damberg räknade påhittade djurkaraktärer i medier visade det sig att nio av tio är män.

I Hollywood har de största familjefilmerna i allmänhet 17 procent kvinnliga karaktärer.

Kvinnors synlighet i nyhetsmedier ligger på cirka 24 procent.

I Sverige är det något bättre, 30 procent.

Källa: En annan historia (Volante).

ur Lärarförbundets Magasin