Läs senare

Stort projekt på liten ort

Sångpedagogen Gun-Britt Gustafsson arbetar till vardags på Kungliga musikhögskolan i Stockholm, men startade för några år sedan flera skolkörer på en grundskola i Dals-Rostock i Dalsland. Men inte som musiklärare utan som förälder.

24 Feb 2010

Undervisning har funnits i Gun-Britt Gustafssons liv alltsedan hon som 14-åring var folkdanslärare tillsammans med sina föräldrar. Senare blev hon sångerska och musiklärare och arbetar sedan 23 år som sångpedagog på Kungliga musikhögskolan i Stockholm, trots att hon bor mitt i skogen i Mellerud.
    Under rubriken ”Stort projekt på liten ort” har hon hållit workshops på skolans pedagogdagar på höstloven, och många musiklärare har inspirerats när Gun-Britt har berättat hur hon med helt vanliga ungar i kommunala skolor har satt upp musikaler, luciatåg och startat flera skolkörer. Fortfarande, fem år efter att den sista musikalen sattes upp, får hon ofta kommentaren ”Visst är det du som håller på med kören i skolan?” Många tackar henne.

Gun-Britt Gustafsson arbetar 70 procent i Stockholm och på ”fritiden” leder hon, för en symbolisk summa, pensionärerna i  PRO-kören i Mellerud. Varje vecka träffas de i servicehuset Älvan, sjunger och dricker kaffe. Uppvärmningssången den dag vi är på besök, ”Bättre och bättre dag för dag”, talar om sångarnas utveckling: de 20 pensionär­erna hade aldrig sjungit i kör innan de började i PRO-kören. Nu sjunger de både rent och i stämmor.
  – Det finns ingen som Gun-Britt, säger en man i pausen.
    Medlemmarna vill absolut ha just henne. Hon är van att få ovana sångare att sjunga ut, hon skrattar ofta och hon är en väldigt skicklig pedagog; utgår från varje sångares eller grupps nivå, ger uppmuntran och kräver på samma gång disciplin. Gun-Britt kompar på gitarr eller piano och sjunger alltid med. Ibland ställer hon sig upp, visar i vilken tonhöjd kören ska sjunga genom att hålla händerna i olika höjd.
    Sin utbildning skaffade Gun-Britt Gustafsson på musikhögskolorna i Arvika och Stockholm, först till musiklär­are, sedan till sångare. Mellan 1987 och 1996 bodde hon med familjen i Stockholm, innan de flyttade till Dals-Rostock där de två barnen gick i skolan. Gun-Britt tog ledigt ett år från jobbet i Stockholm, arbetade med musik på diverse olika sätt, och hade också tid att som förälder hälsa på i skolan.
  – Och eftersom jag är lärare kunde jag inte låta bli att lägga mig i, säger Gun-Britt med ett skratt när vi vid ett senare tillfälle ses i Stockholm.
  – Efter något år frågade jag om jag fick sjunga med eleverna någon timme en eftermiddag och eftersom klasslärarna då kände mig och visste vad jag arbetade med, sa de ja.

Den eftermiddagen var inledningen på fler tillfällen till sång. Gun-Britt integrerade stavning med ramsor och rap, ledde allsång på skolresan, sjöng med barnen på skolavslutningen, hjälpte till med luciatåg. Efter en tid hade flera klasser ett Astrid Lindgren-projekt, där det ingick musik. Gun-Britt dirigerade förstås, fick alla elever att sjunga och också att agera lite grann. Då var hon känd av flera lärare och hade övertygat dem om vad mycket man kan göra med vanliga elever som inte är sångvana.
  – Min paroll är att inget är omöjligt. Bara man vet vad man själv vill och visar det tydligt, kan man få alla att sjunga och spela musik. Det gäller att utgå från deras nivå och jag tycker att det är lika roligt att undervisa en enskild elev på musikhögskolan som en grupp grundskoleelever som aldrig har sjungit i kör förut.

Förarbetet för att dra igång ett stort projekt är viktigt, man ska inte hasta fram något. Det är på ett sätt lätt­are, tror hon, att dra igång ett stort projekt på en liten ort. Man måste känna personalen på skolan, lokalerna, veta vilka trådar man ska dra i – vilket kanske är lättare på ett litet ställe eftersom ”alla känner alla”. Och tjänster och gentjänster är ett måste, menar Gun-Britt Gustafsson: om dramapedagogen ger en lektion i hur kören bättre ska gestalta det de sjunger, betalar man tillbaka med en gratis sånglektion.

När Gun-Britt bestämt sig för något går hon in för det till mer än 100 procent. 2001, efter fem år som obetald körledare, hade hon vunnit personalens och rektorns gillande och frågade om det fanns möjlighet för henne att få ekonomisk ersättning om hon startade en skolkör, utanför de ordinarie musiktimmarna. Rektorn sa bestämt nej med ett skratt: ”Jag ligger på minus”. Hon startade kören ändå och satte upp vissa kriterier: kören skulle inte krocka med rast, lunch eller idrott för att inte konkurrera med det som var kul. Den skulle vara gratis och frivillig, men eleverna var tvungna att komma på tre repetitioner innan de bestämde sig för om de ville vara med eller inte.
  – Och efter tre gånger var det bara någon eller ett par elever som hoppade av, de flesta ville vara med, berättar hon.
Körens framträdanden skulle vara frivilliga, inget tvång på resultat eller uppvisning, samt det sista kriteriet: kören skulle vara sanktionerad bland lärarna.
  – Det underlättade oerhört mycket att jag var känd av flera av lärarna, de gjorde reklam för kören och påminde eleverna att gå dit.

Det är en lärdom Gun-Britt tagit med sig: har musikläraren inte minst 75 procent av skolans andra lärare med sig, är det svårt att propagera för en skolkör, eller för stora projekt över huvud taget. Eleverna som ska vara med måste få öva ordentligt.
  – Man måste förklara att övningarna kommer att ta tid. Många andra lärare, i alla fall i högre årskurser, kan hänvisa till att de måste ha en viss tid om eleverna ska uppnå den önskvärda nivån.
  – De tänker kanske inte på att även musikläraren har en kursplan och ska uppnå en viss nivå, både praktiskt och teoretiskt.
    Dessutom går det att hjälpa varandra; svenskläraren kan plugga texter till sångerna på sina lektioner.
    Trots allt känner sig Gun-Britt Gustafsson ganska luttrad och tror att det är svårt för de ”teoretiska” och ”konstnärliga” ämnena att mötas och anses lika viktiga, även om det är bevisat gång på gång att musik, dans, drama och bild kan underlätta barns inlärningsförmåga i läsning, att man lär sig samarbeta och blir kreativ i övrigt i livet. Det är många som säger att de konstnärliga ämnena är viktiga, men när det kommer till kritan har de ändå lägst status, enligt Gun-Britt.
Det finns undantag, men de hänger på personer som liksom hon själv är ”projektare”, som gör stora konserter och föreställningar på helt vanliga grundskolor med ordinärt musikaliska barn. Och hemligheten är kommunikation, att tala om för de andra lärarna vad man gör, varför man gör det och att det är bra för eleverna.
  – Och jag kan inte nog betona vikten av att förankra det man gör, berätta hur mycket tid det kommer att ta, när eleverna ska öva. Man måste tala med varandra!
    Som lärarutbildare försöker hon gjuta mod i blivande musiklärare och berätta om allt man kan göra – om man får bra villkor.
  – Jag tycker att man redan i anställningsintervjun ska fråga vilka traditioner skolan har runt musiken, vilka timmar man får och vilken nivå man förväntas ligga på.

De flesta elever har en åsikt om vad de vill göra på musiklektionen och de allra flesta ”vill spela instrument” utan att veta mer om vad det innebär, enligt Gun-Britt. I dag kan man med teknikens hjälp ganska enkelt få ljud i ett instrument, utan att nödvändigtvis kunna hantverket bakom. Tekniken är fantastisk och ska utnyttjas, tycker Gun-Britt Gustafsson, men man måste komma ihåg att den kan användas som en sminkning av verkligheten som det går att gömma sig bakom. Hon tycker att den förutbildning som blivande musiklärare har när de söker till musikhögskolan spretar mycket, mer nu än för tio år sedan. I dag söker man till lärarprogrammet med inriktning mot musik. Det är större fokus på läraryrket, fördjupning och inriktning kommer senare.
  – Självklart måste de som antas uppnå en viss nivå på proven, men jag tycker att studenterna är sämre förberedda i dag. Det som däremot är bättre är att de ofta kan lära sig olika saker snabbt.
Men sedan, när man arbetar som musiklärare, handlar det inte bara om att lära ut musik och spela och sjunga bra. Man måste också skriva omdömen om 220 elever som man träffar 40 minuter i veckan. Hur man lär ut det så bra som möjligt har Gun-Britt Gustafsson inget bra svar på.

Fakta

Vad? 1996: Gun-Britt Gustafsson son började första klass och hon ledde klasskör, bland annat, som förälder. 2001 startade hon upp en skolkör, som senare delades upp i tre: GB:s grabbar (år 3-5), GB:s brudar (år 3-5) samt GB:s mix (år 6-7).

2002/03: Temakonsert med Ted Gärdestad- och Stevie Wonder-låtar. 2003/04: Temakonsert "Bananer och vänskap", 2004/05: Jazzikal.

Under hela tiden har körerna gjort mindre framträdanden på ålderdomshem, i kyrkor, i simhallar och på servicehus.

Hur? Hon arbetade en hel del ideellt. Att driva stora projekt på små orter kräver också ett stort kontaktnät och att alla ställer upp billigt. En del pengar samlades in via kollekt i kurkan, mot betalning att någon av Gun-Britts körer sjöng på några gudstjänster. Kommunen har inte betalat någonting, men pengarna från konserter och kollekt har räckt. Kläder kan man köpa billigt på second-hand.

Målsättning? Ett av Gun-Britts mpl med de större konserterna var att barnen skulle inspireras av att ha proffsiga musiker med i orkestern och som solister. Ett annat mål var att de skulle våga framträda inför publik, ha en åsikt och kunna hålla ett föredrag senare i livet. Samt att våga bjuda på sig själva och att upptäcka ny musik.

Gun-Britt har inte haft någon kursplan att uppfylla eftersom allting skett på fritiden, men många lärare har vittnat om elevernas förbättrade språkförmåga och koncentration.

ur Lärarförbundets Magasin