Ingår i temat
Kultur som mötesplats
Läs senare

Sverigedemokraterna äger inte vår folkliga tradition

Många folkdansare och folkmusiker känner sig främmande inför de politiska krafter som vill lägga beslag på det som kallas vårt kulturarv, menar Bert Persson, lektor i folkdans vid Dans och Cirkushögskolan.

16 Feb 2011

Illustration: Tzenko Stoyanov

Många folkdansare och folkmusiker känner sig främmande inför de politiska krafter som vill lägga beslag på det som kallas vårt kulturarv, som vill dela upp och hålla isär människor i ett ”vi” och ett ”dem”. Det som händer genom Sverigedemokraternas agerande, kräver att vi inom folkdans och folkmusikrörelsen vässar våra argument. Vi måste titta på vår egen retorik när vi talar om det som är våra hjärtefrågor och diskutera föreställningen om kulturarv, folkdans och folkmusik i det 21:a århundradet.
I debatten hörs uttalanden som att vi har ett ”svenskt kult­urarv” likväl som det finns ”ingen svensk kultur”. Vissa hävdar att alla våra traditioner, sedvänjor och kulturella uttryck från början är influenser från Europa. Andra som hävdar att vi har en svensk kultur pekar på att även om det är europeiska influenser så har uttrycken förändrats och gjort dem så unika att vi skulle kunna identifiera dem som svenska.
Det är lätt att som folkdans­are hävda att vi bevarar och för vidare ett kulturarv. Hittills har vi kunnat säga detta utan att reflektera närmare över vad det är vi säger. En fråga som vi borde ställa oss är om det verkligen är ett kulturarv vi för vidare eller om det är föreställningen om ett kulturarv. Tittar vi tillbaka på folkdansens olika uttryck genom tiderna så kan vi se att det som visats fram som kulturarv har skiftat från koreo­grafier av balettmästare och medlemmar i olika folkdans­lag i folkdansrörelsens början, fram till olika förhållningssätt till skilda dansformer som dansats runtom i Sverige i dag. Det förefaller som varje tid har sin egen uppfattning och väljer olika iscensättningar av kultur­arvet utifrån de behov man just då har. Folkdansen är på så sätt alltid i rörelse och del av sin samtid.
Frågan är om det överhuvudtaget är fruktbart att diskutera om en kultur är svensk eller inte. Efter ett antal långa seminarier på 70-talet, kom vi då fram till att ingen kunde definiera det på ett sätt som alla kunde känna igen sig i. Slutsatsen blev då att det är de danser man anser vara folkdans som är det. På samma sätt som 70-talets diskussioner hade till syfte att peka ut vilka som hade rätt till tolkningsföreträde om den ”äkta” folkdansen, så har diskussionen om ”svenskhet” till syfte att skilja det svenska från det som ska betraktas som främmande och hotande. Det är en retorik i diskussionen som för tankarna till hur man talade om kultur i Tyskland under 30-talet.
Kultur skapas aldrig av en nation eller en bygd. De som skapar kultur är människor. Genom att betrakta dansen som personliga uttryck, snarare än som representation, blir frågan om vad som är svenskt eller inte mindre intressant. Intressant­are är att diskutera vilka konstnärliga och sociala kvaliteter det i dag finns i det vi kallar folkdans och folkmusik.
På utbildningen i folkdans vid Dans och Cirkushögskolan är ledstjärnan den personliga utvecklingen, det personliga och konstnärliga uttrycket inom ramen för varje individs egen definition. Numera möter vi unga människor som fängslats av musiken och som vill iscensätta sig själva och söker olika konstnärliga uttryck genom sin dans. Dansens historia och etnicitet har blivit mindre viktig. Det kritiska granskandet utvecklas och gamla sanningar ifrågasätts.

Sverigedemokraterna äger inte traditionen. Ska vi se kulturarvet som något som tog slut vid industrialismens genombrott och där några få ”experter” ska ha tolkningsföreträde, eller som något som lever vidare med de människor som utövar folkdansen i dag?
Låt oss inte luras in i diskussionen om ”svensk kultur”. Låt oss fortsätta att se det folkliga kulturarvet som något levande och som förändras med sin tid. Låt oss se det vi gör i dag som en iscensättning i modern tid. Låt oss se bortom etniciteten och i stället titta på vilka konstnärliga och sociala kvaliteter vi kan utveckla utifrån vilka vi är i det samhälle vi nu lever i. Vi kan aldrig återskapa det gamla bondesamhället. Ser vi till historien så har ”svensk kultur” varit inkluderande. Låt oss fortsätta så.

Alla artiklar i temat Kultur som mötesplats (8)

ur Lärarförbundets Magasin